Hej simvänner

Mitt namn är Christoph Fildebrandt, men i simmarkretsar kallas jag oftast för "Filde". Jag är 35 år gammal och har en bakgrund som professionell simmare, med en aktiv karriär som sträcker sig från 1998 fram till idag. Jag har deltagit i OS tre gånger, där min bästa placering var en 6:e plats. Än idag deltar jag i tävlingar, men numera mer med inställningen "just for fun". I år lyckades jag ta en femteplats på 50m frisim vid Svenska Mästerskapen med tiden 22,12 sekunder.

Sedan den 1 november 2024 är jag ny huvudtränare för Trelleborg Sim. Redan från oktober 2023 har jag varit aktiv i klubben, där jag analyserat strukturer och bidragit med input, framförallt inom tävlingssimning.

Biografi

Jag föddes den 27 maj 1989 i Wuppertal, Tyskland. Precis som många andra började jag med simningen i en vanlig simskola som barn. Från 1998 började jag träna regelbundet och spelade samtidigt handboll vid sidan av. Fram till år 2000 höll jag på med båda sporterna parallellt, tills simklubben gav mig ett val: Antingen fortsätta spela handboll eller satsa på simningen och flytta upp till nästa träningsgrupp med 4–5 träningspass i veckan. Jag valde simningen – och blev "simmare".

År 2003 deltog jag för första gången i de Tyska Mästerskapen på 100m fjäril (1:04,3 min). Fyra år senare, 2007, tog jag min första tyska mästerskapstitel i min åldersklass och kvalificerade mig till Junior-EM. Där vann jag guld och silver i lagkapperna samt blev sjua på 50m frisim och åtta på 200m frisim.

Under min karriär har jag totalt blivit tysk mästare fyra gånger på 100m frisim. Jag har kvalificerat mig till tre OS (2012, 2016 och 2021), sex världsmästerskap och sex Europamästerskap. Bland mina största framgångar finns ett EM-silver från 2010 och ett VM-brons från 2012.

Sedan 2022 bor jag i Trelleborg tillsammans med min fru Ellen. Jag har tränat Ellen sedan 2020 och har med glädje fått följa hennes ambition och vilja i träningen.

Min erfarenhet som elitidrottare

Jag ser tillbaka på över 20 år som elitidrottare, vilket har gett mig en enorm erfarenhet och möjlighet att möta olika träningsfilosofier. Min första tränare hade redan 1988 en simmare på OS, en annan blev senare förbundskapten för det tyska landslaget, och ytterligare en tränade bland annat Paul Biedermann (världsrekordhållare på 200m och 400m frisim).

Under 2020 och 2021 tränades jag av en amerikansk tränare, som numera arbetar i Väsby. Det var han som förberedde mig för OS i Tokyo 2021. Alla dessa erfarenheter från olika tränare och perspektiv har gett mig en unik insikt i simning som är svår att få utan en lång aktiv karriär.

Min vision som tränare

Som tränare för Trelleborg Sim hoppas jag kunna vara både en förebild och en motivator. Om det är något jag verkligen har lärt mig, så är det att framgång bara kommer genom hårt arbete. Detta är en filosofi jag förmedlar i mina träningsgrupper, och jag förväntar mig att mina simmare visar engagemang och är villiga att ge sitt bästa.

Jag är övertygad om att vi, genom att samarbeta i klubben, kan få fler simmare att kvalificera sig till distriktsmästerskap och nationella mästerskap inom kort.

Vi ses vid bassängkanten!

Filde

Man behöver inte vara bakåtsträvare för att förstå att vissa saker var faktiskt bättre förr.

Jag är ju från Gåspennans tid och växte upp på 60- och 70-talet. Då i Sverige åt vi nyttigt, vi drack mindre alkohol (rökte dock alldeles för mycket) men vi rörde på oss. Vi var inte överviktiga!

Vi hade idrott i skolan där alla var tvugna att vara med (vi läste inte om idrott/hälsa). Alla barn/undomar och även de som var knutna till en idrottsförening, spontanidrottade på fritiden och under rasterna i skolan. Vi byggde kojor, brottades, kastade sten och snöboll, hoppade från höga höjder, gick balansgång, klättrade i träd, simmade i hav och sjö, cyklade överallt (inte bara till och från skolan) och vi tävlade om "allt". Våra föräldrar åkte kommunalt till och från jobbet om det fanns möjlighet och de gick hem från mataffären med matkassar i var hand. Mao, i Sverige var vi hyffsat vältränade utan att betala en massa pengar till gym eller liknande.

När barn och undomar skulle börja i en idrottsförening på 60- och 70-talet och även en bit senare in på 1900 talet, var vi fysikt förberedda på ett helt annat sätt än idag, för att tävlingsidrotta i en idrottsförening.

Alla medvetna människor nu levande, vet att det inte är på samma sätt idag. Ni vet också varför våra barn (och vi vuxna också för den delen) inte rör på sig i samma utsträckning, eller hur!? Om vi inte själva är beredda att påverka detta tillsammans med skolan och våra politiker, så kommer det bli ett stort samhällsproblem. Redan idag är det ett hälso/samhällsproblem vid kraftig övervikt; t.ex. en ökning av diabetes, samt ökade komplikationer vid förlossningar.

Vi vuxna måste vara ett föredömme! Låt det ta lite tid att laga mat från grunden. Minska ner på halvfabrikat, träna minst 3 ggr/vecka, minimera mobilanvändandet, låt era barn gå eller cykla till skola och träning om möjligt, samt prata om att träna och äta för att leva "ett långt och bra liv".

En dröm vore om skolan helt tänkte om. Se var man gör i Finland och har gjort under en längre tid. De har förstått vad det handlar om!

Jag hade infört aktiv idrott i minst 60 min/dag. Inte betygsgrundande, men om man inte är med på idrotten och gör "sitt bästa";  inga betyg i övriga ämnen. Det vore mycket bra för folkhälsan, bättre studieresultat, samt att våra barn och ungdomar som vill gå med i en idrottsförening och vill börja tävla, är mer fysiskt förberedda inför detta.

Gymnastik, styrketräning, dans, friidrottsträning och simning skulle väl täcka behovet gällande folkhälsan. Att kunna simma "bra" i hav och sjö är av yttersta vikt för att minimera drunkningsolyckor och att själv kunna rädda liv. Övriga fyra "idrotter" är för att träna rörlighet, styrka, uthållighet, balans, rytm, hållning, etc.

Vi ses på bassängkanten!

Tommy Lindell

I fler byggnader (hus, radhus, lägenheter) än vad man tror och det oavsett åldern på dessa, finns det fukt- och mögelskador, utan att man vet om det. Mögelsporer gör att barn och unga människor kan drabbas i mycket större utsträckning än vuxna att bli sjuka. Tex återkommande sympton/sjukdomstillstånd som tex;

allergier, förvärrad astma,

försämring av eksem, hudrodnad, klåda, hudutslag,

huvudvärk, illamående, yrsel, tung andning,

irritation i ögon, övre luftvägarna, ont i halsen, hosta och nysningar,

regelbundna infektioner i luftvägarna

sömnsvårigheter och koncentrationssvårigheter,

trötthet, täppt näsa, snuva och bihåleinflamation.

Om det nu finns misstanke om mögelsporer i den byggnad man bor i, så finns det hjälp att få.

Anlita en fuktexpert som går igenom bostaden. Om mögelsporer; sanera och införskaffa en modern luftrenare för att motverka mögel, renar luft och ytor.

Tommy Lindell

Hej Simmarvänner!

Vem är Tommy Lindell och varför är han elittränare, chefstränare i TS, i simning?

Ja, det kan man ju fråga sig...

63 år och boende i Lund. Skild sedan början av 2020 och har delad vårdnad gällande min yngsta son och hund. Har också 2 äldre söner vilka båda två är fd elitidrottare. 1968 då jag var 9 år, tog min mor med mig till min första simträning och klubben var Stockholms Polisens IF. Hon hade inte riktigt koll på läget, då det inte var någon träning denna dag. Istället var det uttagningar till Mexico OS på gamla Eriksdalsbadet. Vi satt kvar och tittade och efter tävlingen var jag såld. Jag ville bli lika bra som de som tävlade.

Jag hade en relativt lång simkarriär. Simmade mitt första senior SM när jag var 15 år och mitt sista när jag var 28 år. Jag hade turen att hamna i Stockholms Polisens IF (SPIF). En bra och stor organisation, men riktigt bra ledare, styrelse och vettiga tränare. Därtill en stark och sund ekonomi. Simmade i junior och senior landslaget under 9 år och mina största simmeriter är nog; 3:a på Europacupen (dåvarande Kortbane EM), 6:a på EM, 12:a på VM, 3 Guld på Nordiska Mästerskapen "ett gäng" Nordiska rekord och Svenska rekord, drygt 30 st. medaljer på senior SM och blev "Stor Grabb" 1977. Jag fick också möjligheten att studera och simma via ett scholarship på Universety of Alabama i Tuscaloosa, USA.

Att jag blev professionell simtränare var bara en ren slump. Jag hade varit tränare under "ett par" år vid sidan om mina arbeten/studier och som aktiv simmare. När jag var 29 år fick jag förfrågan att bli huvudansvarig för Täby Sim. Jag ville pröva om jag hade förmågan och sedan dess har jag varit fast. Dock har jag haft två längre uppehåll för att arbeta med annat. Efter ett år i Täby Sim blev det sju år i SK Neptun, 4.5 år i SK Ran, 11 år i SK Lödde och sedan hösten 2015 i vår fantastiska klubb Trelleborg Sim.

Utöver mina år som klubbtränare, har jag också varit engagerad som Regiontränare i Stockholm och Skåne, samt som Landslagstränare under en 11`års period. Jag har också haft turen och kanske också lite skicklighet, att få lotsa in 11 st. simmare i Seniorlandslaget, samt 33 st, i Junior/Ungdomslandslaget. Dessa simmare samt "några till" har också erövrat drygt 400 st. medaljer på SM/JSM/Sum Sim. Största framgångarna med dessa simmare har varit; 2 st. VM finalister, EJM Guld, finaler på EM, "ett gäng" Nordiska och Svenska Rekord (senior och junior), samt medaljer på World Cup.

Ovan är fritt att tolka som "skryt" eller bara ren fakta. Dock är inte ovan det jag är mest stolt över som simmare eller tränare (kanske undantag mitt första Guld som simmare och tränare på senior SM). Det som värmer mig mest som människa, är alla de dryga 20 simmare som jag har haft förmånen att få träna, som fått scholarships till diverse Sim Universitet i USA. Dessa simmare har fått en internationell akademisk utbildning, ett nytt språk, samt vänner över hela världen. Självklart blir det då lätt att fortsätta som tränare. Det som också värmer mig mycket, är när jag träffar äldre fd elitsimmare som slutat och som avlutade sina simkarriärer då de var mellan 20-29 år och berättar om sin tacksamhet för allt de fick uppleva som tävlingssimmare. Det har de haft stor nytta av i sina vuxna liv gällande arbeten och familjeliv. Att fungera i grupp, att sätta mål, att ta ansvar för sin egna handlingar, att planera sin tid, att acceptera varandras olikheter, att ensam inte är stark, att göra sitt "bästa" är fint nog etc.

Vi ses på bassängkanten!

Tommy Lindell

Ingen vet exakt hur länge människan har kunnat förflytta sig i vatten, utan hjälpmedel.

Det finns dock en berättelse från Vikingatiden på Island. Namnet har jag glömt, men en envis herre som också var en dåtida professionell idrottande viking, blev av diffusa anledningar fredlös och utsparkad från den stora ön Island. Han kom att bosätta sig på en mindre ö utanför fastlandet. Det påstås också att han hade sin fästmö kvar på Island och då och då när trycket blev för stort, simmade han sina x kilometer för att träffa henne, för att dagen efter simma tillbaka till sin lilla ö.

-Sant eller ej, självlärd eller ej, förtäljer inte historien, men det skulle kunna vara sant. Om så, har vi i alla fall haft simkunnighet i Norden i minst 1000 år.

Om man tittar tillbaka 50 år i tiden, på de simrekord som då fanns Internationellt och i Sverige, så är det en häpnadsvärd utveckling gällande simhastigheter. -Hur kan detta vara?

Min bestämda uppfattning är som följer; idag bättre bassänger, bättre simlinor, bättre materiel gällande simdräkter, simglasögon, badmössor. Idag tränas det i de flesta fall smartare och mer specifikt mot tävling. Vi vet idag också mycket mer om allt annat som påverkar prestationen; mat, dryck, sömn, vila, återhämtningsperioder, uppvärmning, stretching, styrketräning etc, men framför allt så är det mentala processer, där vi tror att det går att simma ännu fortare, så fort ett rekord har slagits. Mao, helt andra målbilder!

Det påstås att tävlingssimningen är underutvecklad i och med att vi fortfarande slår rekord i princip varje år. I en jämförelse med friidrotten (som jag är stort fan av), hör vi oft pratas om omöjliga rekord och om de slås, kommer det att dröja generationer innan detta sker. Tror att detta hämmar friidrottande atleter och tränare. Gör som simningen; var lite naiva och tro på fortsatt utveckling gällande alla aspekter som påverkar tävlingssimningen.

Jag tror att procentsatsen av alla levande människor, är densamma oavsett folkmängd som lämpar sig att hålla på med elitidrott och då specifikt elitsimning. Jag tror också att simmarna som hade de nationella och internationella rekorden för 50 år sedan, hade simmat lika snabbt som de bästa idag, om förutsättningarna hade varit desamma.

Med det sagt, så är jag övertygad om oavsett individuell idrott på elitnivå, så är det samma mentala processer som styr den enkildes handlande idag och för 50 år sedan. Som elitidrottare försakar man ingenting som gemene man tycks tro, utan man väljer att träna och att tävla så ofta man kan, så länge man är frisk och "någorlunda hel".

Tommy Lindell

För en icke Tävlingssimmare med förutfattade meningar, kan ju simträning på tävlingsnivå, innebära bara ett jäkla slit och räkning av kakelplattor. Hur fel har inte dessa människor....

Tävlingssimning i bassäng är förvisso en uthållighetssport gällande distanser 100m upp till 1500m och som alla andra sporter där uthålligheten är en viktig aspekt, krävs år av adekvat träning för att nå sin potential som idrottare.

Inom simsporten har vi dock en massa fördelar, som gör det möjligt att härda ut den tuffa belastningen på kropp och själ.

Flickor och pojkar tränar tillsammans, samt umgås före och efter vart träningspass. Vi gör det även tillsammans gällande tävlingar och läger.

Vi pacar varandra på träning för gynsam utveckling.

Vi tränar i 25:a och 50:a.

Vi tävlar i 25:a och 50:a inomhus och utomhus, på en mängd olika platser i Skåne, övriga Sverige, samt utomlands.

All träning är upplagd i olika farter och serier som periodiseras gällande fart och intensitet.

Vi tränar starter, vändningar och teknik i alla simsätt.

Vi använder oss av diverse material för att göra det mer intressant som tex, bensparksplattor, dolmar, simfenor, snorklar, gummiband, paddlar etc.

Vi kör styrketräning för de äldre simmarna på lokal med allt vad det innebär.

Vi kör landträning på badet för samtliga tävlingsgrupper, där vi använder kroppen som redskap samt hopprep, theraband, hantlar, medicinbollar etc.

Jag satte min fot i en simhall för första gången 1968 och är fortfarande kvar i sporten. 

Tävlingssimning är som livet i stort, det går upp och det går ner, men för det mesta är det bra, till och med mycket bra.

Tommy Lindell